Coyotes avslutade säsongen med känslosam kväll i Arizona

Sally Wolfert och Jimmie Lister har varit med från början.

Båda var där på den första hemmamatchen den 10 oktober 1996, när laget hette Phoenix Coyotes och spelade i America West Arena. Båda har haft säsongskort i 27 säsonger, och följt laget som varit med om så mycket både på och utanför isen.

Nu var de mitt på isen i ett ceremoniellt möte före Arizona Coyotes 5–2-seger mot Edmonton Oilers i Mullett Arena under onsdagsnatten, vilket förväntas bli den sista NHL-matchen i Arizona på minst ett par år.

Det var fantastiskt att vara där ute mellan Coyotes forward Clayton Keller och Oilers center Connor McDavid. Det var hemskt.

– Jag är ledsen, säger Wolfert. Jag är på gränsen till tårar, för det är som någon i familjen har dött. Det är en förlust… Nu får jag göra något annat på kvällarna. Men det känns som slutet på något och det är alltid ledsamt när något tar slut.

Mellan alla olika ägargrupper, arenor, arenaförslag och även konkurs har NHL känt att Arizona är en stark hockeymarknad. Allt som behövs är rätt arena på rätt plats.

Coyotes avslutade säsongen i Mullett Arena, en rink med plats för 4600 personer vid Arizona State University, tänkt som en temporär lösning i väntan på ett permanent hem. Ägaren Alex Merulo planerar att buda på en bit land i Phoenix denna sommar. Men i bästa fall är en ny arena ett par år borta, och Utah vill ha ett lag nu.

Fansen kom för att ta farväl.

– Det var många besvikna människor där, säger Coyotes rookieforward Josh Doan, son till Shane Doan, Coyotes främsta målskytt genom tiderna. Folk är ledsna och det kommer göra ont. Det kommer svida ett tag.

– Som spelare vill man be om ursäkt för allt, men som någon som vuxit upp i the Valley (i Arizona, reds. anm) och vuxit upp med laget så känner du smärtan själv också… Man fokuserar på matchen, försöker njuta av den sista matchen och vem vet vad som händer sedan? Just nu är Coyotes Arizonas lag för en dag till så man måste ta vara på det.

Fansen hade med hemmagjorda skyltar som de tryckte upp mot plexiglaset vid uppvärmningen. ”STANNA ELLER GÅ VI KOMMER FÖLJA ER”, ”TACK FÖR 27 SÄSONGER AV MINNEN”, ”JAG KOMMER SAKNA ER”, ”YOTES 4-EVER” och ”YLA” gick att läsa.

De bar tröjor av Coyotes-spelare från nu och då. Shane Doan. Daniel Briere. Tony Amonte. Jeremy Roenick. Mike Gartner. Nick Schmaltz. Lawson Crouse. Keller, givetvis.

– Det är en speciell plats i mitt hjärta och det var mycket känslor när jag tänkte på framtiden, säger Keller, Coyotes främste målskytt i år som spenderat hela sin åtta år långa NHL-karriär i Arizona. Det var den sista för åtminstone ett tag i Arizona så ja, vi ville prestera bra för fansen.

Det var ingen begravningsstämning i arenan. Efter att Lister släppt den ceremoniella första pucken kändes matchen ja, som en match. Coytes-fansen ville se mål. Så även Oilers-fansen. Supportarna gjorde vågen och gav Shane Doan en stående ovation.

De stod upp, sjöng och hejade samtidigt som klockan tickade nedåt. Spelarna omfamnade materialaren Stan Wilson, som varit med Coyotes sedan den första Winnipeg Jets-upplagan flyttade hit, och torkade tårar på bänken. De tog sig sedan till mittcirkeln, höjde sina klubbor i en gest av tacksamhet och tog en lagbild.

Slutligen gav spelarna fansen sina tröjor, och fansen köade för att ta bilder på isen.

– Jag ville verkligen att våra spelare skulle bjuda fansen på en sjujäkla match, säger tränaren André Tourigny. Det är en plats vi verkligen trivts på, the Valley här. Fansen var fantastiska. Vi har trivts med att bo här. Vi har njutit av det. Tränarna, ledarna, spelarna, alla ville avsluta på ett positivt sätt och göra en riktigt, riktigt stark insats för fansen. Jag är riktigt stolt över sättet de stod upp mot ett riktigt topplag.

Trots det var det jobbigt för de allra mest inbitna supportrarna. Wolfert och Lister tar båda sina familjer till matcherna. Deras barn har blivit hockeytokiga. Några av dem spelar själva.

– Man kan se det på tv men när man är där så hör man ljudet, säger Lister. Man ser anfallen. Man ser strategin. Barn lär sig av det och det resonerar verkligen med dem. För familjer är det ett underbart sätt att spendera tid tillsammans. Jag kan inte tacka Coyotes nog, för det har varit tid jag har kunnat spendera med resten av familjen. Det är något man inte kan sätta ett pris på.

– Vi kommer definitivt sakna upplevelsen och det är synd att de måste lämna. Men jag älskar den här sporten och det kommer jag alltid göra. Det är bara synd att Coyotes inte kommer vara här.

En dag kanske arenaproblematiken är löst.

– Då kommer vi vara där, säger Wolfert. Jag kommer teckna säsongskort på nytt. Jag kommer sakna killarna, men om fem år är saker annorlunda och vi kommer välkomna hockeyn tillbaka med öppna armar. Jag älskar det.